Lindblomma - Tilia flos 100g

Lind förekomst

Ett vackert alle- och parkträd som invandrade från Danmark för 7500 år sedan. Trädet 
kännetecknas av en bred, (ägg) rund krona, en mörkt gråbrun, fårad bark och grenar som skiftar färg från grönt till rödbrunt. Bladen är hjärtformade och gröna. Blommar i juni/juli med små, upprättstående gula till gräddfärgade, starkt doftande blommor. På hösten får växten runda frukter som förändras från att vara filthåriga till att bli kala. Linden räknas till de ädla lövträden. Lindblommor erhålls från två sorter av lindar - skokslind (Tilia cordata) och storbladiga (Tilia grandifolia).

Vad är Lindblomma bra för?

Lindblomman innehåller många bioaktiva föreningar som fytosteroler, terpener och tanniner. Lindblommor innehåller även vitaminerna PP och C.

*Studier har visat att den traditionella infusionen av lindblommor hällda med varmt vatten är en bra extraktionsmetod och kännetecknas av en hög koncentration av bioaktiva föreningar [1]. 

*Lindblommor kan användas färska eller torkade till ett välsmakande örtte. Lindblomste anses lugnande samt kunna vara bra vid förkylning, infektioner och feber. En annan genomgång av forskning indikerar på att lindblommor har smärtstillande, anestetiska och slemlösande egenskaperna[2].

*Lindblom och fläder kan med fördel kombineras i örtte. Lindblomste har gyllene färg, och söt smak. 

*Unga lindblad är också en god ingrediens till sallad.

*Lindblommor kan även användas externt för hudirritation, sprickor och klåda [3,4]. 

Referenser:

1.Cittan, M., Altuntaş, E., & Çelik, A. (2018). Evaluation of antioxidant capacities and phenolic profiles in Tilia cordata fruit extracts: A comparative study to determine the efficiency of traditional hot water infusion method. Industrial Crops and Products, 122, 553-558.

2.Veselova, D. V., & Stepanova, E. F. (2016). The use of tilia cordata flowers in contemporary medicine. Pharmacy & pharmacology, 4(1), 4-9.

3.Kohlmünzer, S. (red.). (1998). Farmakognozja. (s. 179-180) Warszawa: PZWL Wydawnictwo Lekarskie.

4. Matławska, I. (red.). (2008). Farmakognozja. (s. 135-138) Poznan: Wydawnictwo Naukowe Uniwersytetu Medycznego im. Karola Marcinkowskiego w Poznaniu.